Sol

Vi har solen över vårat tak
vi har marken under vår fot
vi har vinden bakom vår rygg
vi har världen framför oss
kan ni inte se
att vi har allt?

Vad skönt att ha någon som kan göra en pepp igen.

Imorgon börjar mitt nya liv, eller nåt sånt. Jag ska börja gå upp samma tid varje (vardag)morgon. Då kommer jag komma i tid till saker som börjar tidigt. Och alla dagar utom en hinna med morgonpromenad eller morgonyoga. Ska försöka meditera eller göra mindfulnessandningen några gånger i veckan med. Fortsätta träna o gå på kurserna, gruppen o caféet. Skrva lite i måbra-boken ibland. Läsa. Vila.Ta hand om mig.


Tack till Dia Psalma, Lilla Smurf, Nygamla vännergruppen och jag själv

Ännu en knuten näve i fickan

Har läst om denna bok http://yelah.net/butiken/product=73 Ska absolut läsa den.
Så skönt när även andra sätter ord på detdär som man själv känt och haft så ont av men inte riktigt kunnat ventilera. Om hur jobbigt det kan vara att komma in bland medelklassmänniskor och deras värld. Där man inte riktigt förstår eller gillar reglerna och normerna, och aldrig känner sig passa in. Där folk kan rycka till och bli stela när man berättar att man haft depression och ångest. Där de inte vill prata om känsliga saker, känslor eller mående. Teorier går bra men sen blir det väl för känsligt. Där normen är att ha universitetsutbildningar, fina jobb eller att plugga något intressant. Sedan ska man skaffa kliniskt ren välstädad bostadsrätt med lagom tråkig medelklassinredning. Sedan är det väl dags för prydliga små barn också. Men kom igen!? Man hör ju knappt ett ljud om vare sig spyor, bajs eller sömnlöshet. Är medelklassbäbisar självrengörande robotar? Och är det jobbigt så stängs man ute för gud förbjude att man finge se den tydligen skamliga operfektheten, då är ens blotta närvaro bara tröttande trots att man kunde hjälpa till och lätta bördan.

Man får tydligen inte prata om hur svårt det är att plugga på universitet när man inte är uppväxt med det akademiska språket. För ingen svarar. De är bara intresserade av att prata om sina betungande universitetsjobb, för det äääääär ju sååååå jobbigt att rätta tentor. När en annan inte ens har möjlighet att skriva tentor. Hmpf!

Och nu kommer det vanliga dåliga samvetet man får när man klagar på hur jobbigt det är med folk som faktiskt är trevliga och några gillar man t.o.m. riktigt mycket. Det känns som om man inte riktigt får säga hur skitjobbigt det är när de är så perfekta och prydliga och, jaa . . . präktiga!!! För att det gör det så lätt att känna sig jättemisslyckad. Inte för att man vill vara perfekt men åtminstone ha saker som är svårare för en själv än för dem att uppnå. Jag menar de måste väl ha fel o problem någonstans? det har väl alla, eller? Kommer vi från olika planeter? Hur ska mannågonsin kunna känna sig hemma i ett pk-medelklassgäng där folk diggar skäggiga gubbars teorier men egentligen inte har en aning om verkligheten långt därunder. Jag är inte och kommer aldrig att bli som dem. Kommer alltid att vara den lilla fickan från landet hur länge hon än bott i storstan, pluggat på universitet och umgåtts med olika slags folk.

Det märks kanske tydligast av allt nu när jag träffat en person som nog är så arbetarklass man kan bli. Har ingen koll på mina politiska tankegångar, ord eller det jag kämpat med och läst på uni. Men utöver det är han så lätt att prata med. Det är som jag kan slappna av på ett helt annat sätt. För vi pratar som folk, eller vad man nu ska kalla det, inget uppsnofsat språk. Om allt! Inga förbjudna ämnen eller pinsamma tystnader, man behöver inte skämmas eller vara rädd för att säga fel saker. Jag förstår än mer det som jag knappt kunnat sätta ord på, detdär som känns jobbigt, varför jag inte passar in. Skillnaden mot det präktiga blir tydlig. Det är så skönt med lite skit under naglarna. Då kan man vara sig själv för en stund.

Sociala insikter

En del saker förstår man först bara teoretiskt, om ens det. Det mirakulösa kommer först när man börjar inse det hela på ett djupare plan, mera känslomässigt.

*Jag behöver inte känna mig annorlunda och utanför.

*Jag behöver inte tro att folk inte vill veta av mig, eller har tröttnat på mig.

*Det är ok att vara tyst ibland, man kan inte vara pratig jämt. Det är t.o.m. ok om någon kommenteraar ens tystnad. Då är det ok att säga ”jo jag är det ibland” eller ”jag är trött” eller bara ”jo”.

*Det är ok att säga att man har social fobi eller tycker det är läskigt med massa okända människor, folk är oftast förstående (och är de inte det så är de inget att ha).

*Det är ok att åka hem när man vill. Att säga ”Jag är trött” är ingen dålig ursäkt, det är en sann och rimlig anledning. Man behöver inte ens vara trött eller ha någon speciell anledning utöver att man känner för det.

*Man kan våga säga mer om sina känslor till folk, de kan faktiskt lyssna och behöver inte alls tycka att man är mesig, svag, knäpp etc. Och kan de inte lyssna så är de ändå inget vänskapsmaterial.

Kom ihåg det nu.

Den sociala kampen

Jag är så modig. Gör en massa saker som är läskiga. Träffar folk, åker till olika ställen. Är nervös men utmanar mig. Klarar att göra det mer än tidigare. Fast det är ett himla kämpande, man blir trött och behöver komma ihåg vilan. Så det går lite i vågor med nervositet, utsatthet, deppighet. Ibland går det hyfsat och då känns det bra. Men det är sällan man hinner vila i det för humöret växlar och nya nervösgrejer dyker upp. Häromsenast var jag bjuden på en middag med folk jag inte känner, inte ens värdinnan. Automatisk tanke: ”Hon måste ha bjudit mig av misstag” –fast varför skulle hon göra det? Blev sugen men vågade inte. Sedan modig och skrev om min oro till henne. Fick peppande svar. Då blev jag mer pepp och gick dit. Det gick hyfsat bra, trevligt folk och god mat. Efter några timmar blev jag tung och seg i bollen, dålig koncentration, tyst. En ny lärdom kanske? : Jag orkar nog inte vara social för länge åt gången med folk jag inte känner så väl, det tar väl för mkt energi kan tänka. Börjar jag känna tröttheten så ska jag kanske åka hem tidigare nästa gång. Då kan man även slippa folk som kommenterar att man är tyst. Verkar alltid vara pratiga människor som gör det, tycker de borde veta hut! Åtminstone bland folk så alla tittar på en. Förr åkte jag hem och bröt ihop i ångest av sådant. Nu lyckades jag svara att jag är tyst ibland (skulle det vara nåt fel med det eller?) och kände mig tvungen att ursäkta det med att jag var trött. Det var iof sant så det behövde inte kännas som en dålig ursäkt att säga. Gjorde ändå framsteg som svarade och klarade kvällen med trevliga samtal och möten. Fan vad jag är bra! Hur många vågar möta sina rädslor titt som tätt liksom?
För mig har det nog blivit en överlevnadsgrej. Dö eller kämpa med livet. Det var nog aldrig ett val, det bara blev så. För jobbigt att vilja dö. Inte för att livet är så roligt men ändå. Det finns nog möjlighet att bli bättre, det var det omöjligt att finna hopp om förr.

Men vem vill hänga med mig på Pride? Och vem vill vakta katter? Hur länge ska man försöka och bli uppstressad innan man lägger ned det hela? När ska man tro att det är eller inte är meningen att man ska dit?

Inga drömmar uppfyllda idag heller, men delmål finns

I mig händer det saker, otroliga saker. Men det är för stort och för känsligt för att ens nämna. För viktigt, för livsavgörande. Frågan "vad”? har äntligen ett svar (pepparpeppar), nu handlar det mera om "när?" och vägen dit.

Men i mitt liv händer det som vanligt mest ingenting. Våndan gör sig påmind. Så ofta stunder då man verkligen inte står ut med mer med enformighet, ensamhet, instängdhet, otrygghet, kärlekslöshet, meningslöshet. Att aldrig få lön för mödan, Att allt kämpande aldrig ger resultat. Att inte stå ut en minut till, en sekund till. Behöver förändring NU NU NU! Inte den dåliga sorten som alltid brukar komma, utan den bra sorten som skulle göra livet lite mer värt att leva.

I nästan alla andras liv händer så otroligt mycket. Som om jag vore ögat av stormen där allt bara är lugnt och stilla, medan andra rör sig, händer, lever runtomkring. Inga drömmar uppfyllda idag heller. Blir arg på alla dessa filmer där det alltid går bra för de goda och dåligt för de onda. Lögn! Man blir lurad in i en falsk livsfilosofi. Man klarar sig inte med snällhet här i världen. Man behöver nerver av stål, knytnävar av sten och ett hjärta med gummimur där dåliga saker studsar bort och bra kommer in (som solglasögon). Då skulle man t.ex. inte ha blivit så påverkad av en negativ kritik (med makt) att den fortfarande överskuggar andra positiva. Hur ska man kunna tro att man kan? När man dessutom förändrats så mycket att man inte vet vad man kan längre. Det räcker inte att försöka övertyga sig själv i huvudet. Behöver bevisa det på något sätt. För att inte bli handlingsförlamande nervös när man ger sig ut på den stora resan. Redo kommer man nog aldrig känna sig, men förhoppningsvis lite mer bra på det och klara det. Snälla låt det bli så. Jag behöver det så mycket.

Dolly and another countrygirl

I fredags åkte en nervös liten lantis till stora läskiga staden. Hon hade knappt sovit på hela natten pga all ångestnervositet. Nästan framme syntes regnvåt asfalt från tågfönstren, bådade illa men regnet höll sig borta. I det soliga vädret gick hon (såklart) vilse men sedan rätt ,fram och tillbaka bland dessa förvillande tunnelbaneuppgångar och gator. En välbehövlig vila på den sköna soffan följdes av restaurangbesök med för mycket pastasallad och mumsig vegancheesecake. Sedan dags att ta sig till stadion.

Där var fullt med folk i olika åldrar. Flaggorna vajade i vinden (ja det gjorde de faktiskt, en amerikansk och en svensk). Stadion såg så underbart medeltida ut att hon nästan väntade sig Ivanhoe komma galloperandes med lansen i högsta hugg. Där satt lantisflickan och lyssnade till en annan countrygirl ,singing songs about the "Tennessee mountain home" och andra härliga låtar som fick publiken i gungning och klappning. Svängiga bitar såsom den nya coola Backwoods Barbie, Here you come again, Two doors down, Joshua, Jolene, Little Sparrow (underbart vacker a capella), I will always love you, Coat of many colours (såklart), m.fl. kärleksfullt och stämningsfullt (trots kristenheten) avslutande med Hello God. Dolly var en hejare på att spela instrument, hon hann nog med minst åtta stycken, varav tre i samma låt, en del ovanliga instrument som man aldrig sett förut. Och vilken underbar sångröst hon har. Dolly är en glad och hjärtlig dam med ruter i minst sagt. Trots sina 62 år har hon mer energi än de flesta, sjunger, dansar, spelar och snackar om samma gamla grejer. Som Jolene som försökte sno hennes man för 40 år sedan och klassikern om hur tacksam hon är för att folk kommer och betalar "Cause it costs a lot of money to look this cheap".

Lantisflickan var nöjd och gick runt med sällskapet i staden, förbi töntarna på Stureplan och sedan "hem" till den snygga lägenheten med god mat och sällskap. Dagen efter var det till att shoppa vegomat, vara kulturell på kulturhuset och äta för mycket igen. Sedan gick hon till affären hon inte hittade förra gången i stan och hittade den. Kändes som en seger. Så då gjorde det inte lika mycket att hon lyckades ranta runt i väldiga omvägar för att hitta till T-centralen och komma med tåget hem.
Sedan var hon allt ganska stolt! Hade klarat sig i storstadsdjungeln utan att åka vilse på tunnelbanan en enda gång, att gå vilse bland betongen men hitta rätt några gånger, att t.o.m. ha riktigt kul och trevligt emellanåt. Ja se oss countrygirls tror folk inte alltid så mycket om. Men vi kan mer än somliga tror.

"Tand-Trollet"

Stackars lilla Trollet skulle dra ut en tand och så blev det tre. Tre tandjävlar som blivit rötna i roten pga sprickor, om man inte gjort något åt det kunde det gå ned i roten och bli allvarligt. En sidotand, en huggtand uppe och en nere digonalt från varann, så nu ser hon lustig ut. Men hon verkar må bra trots att hon ogillar att få smärtstillande isprutat i sig, äter och beter sig som vanligt. Fast detdär med ätandet får det bli ändring på. Hon gillar inte att röra på sig, har ingen buskompis, gillar att äta och går inte ut när det är för kallt. Så hon brukar gå upp lite på vintern och ned på sommaren. Men denhär gången är hon större än vanligt, vägde mer än jag trodde. Jag känner mig hemsk, som en dålig mamma. Min enda ursäkt är att det är svårt att se för hon har sådan hängmage och att jag inte har en våg. Inte velat skaffa en för då väger man väl bara sig själv och mår dåligt av det. Nä nu får det bli ransonerinng, ingen fri tillgång till mat mer och separata skålar. Hon kommer bara vilja äta av hans, var jättekrångligt när de var yngre och alla skulle ha olika mat, hon var som tokig efter babymaten. Men så får det bli. Knivigt att ha en tjock och en smal katt.

Mina älskade kissar är värda allt. Har inte förmått sprida ut Theo ännu. Jag förstår inte hur man öppnar urnan, det är någon slags klisterrand utanpå och en träplatta med skruvar i botten (skruva upp?eh!?). Gör det nog hellre innan regn så att han kommer ned i jorden och inte blåser bort. Nu står han i bokhyllan och är något slags sällskap. Jag tyckte en gång min kompis hunds aska vid hennes säng var lite "grose". Men nu förstår jag. Han känns liksom nära. Fast helst ska han vila i jorden och alltid vara med oss. Älsklingen. Vi saknar dig. Så mycket.