Hoppfullt!

Var bara tvungen att skriva av mig för just nu i denna stund känns allt så himla bra. Skumt att inte tala och skriva av sig för att det känns dåligt utan tvärtom. Det känns så hoppfullt nu. Ingen har någonsin talat om hur man gör när det känns bra, när det blir "Per Gessle- effekten" - "här kommer alla känslorna på en å samma gång", fast bra-känslor, glädje. Var gör man av dem? gör med dem? Det är lite läskigt detdär "tänk om..." så därför säger jag bara med stora bokstäver PEPPARPEPPAR *knack-knack* (i trä) så tänker vi inte mer på det. Jag ska lära mig njuta. Av fina saker som att det nyss var en massa fina människor här varav flera tyckte jag hade så fint och mysigt i lägenheten. Vilket fick mig att inse att jo jag gillar verkligen den, jag har verkligen gjort den fin. Och det kanske inte gör så mycket att köket är så litet. Jag har ju dessutom fått så fina grannar. Ska gå ut och dansa på Gretas med några coola ensamma mammor (så snart de får barnvakt). Och jag ska äntligen gå på mindfulnesskurs, lära mig att leva i nuet och bli en harmonisk människa. Någon sade att jag redan verkar harmonisk. Och jag är med i så många bra grupper med en massa fina människor så jag är inte alls så isolerad som tidigare. Grupper som utvecklar och träffar likasinnade. Och några verkar vilja vara vän med just mig :-) vilket nästan får hjärtat mitt att svämma över av kärlek. Det hoppfullaste av allt är nog ändå det som kanske bli mer än vänskap. Helt plötsligt känner jag mig som värsta nätcasanovan. Någon tar upp mina tankar alltmer, och timmar av intressanta djupa skrivna konversationer och vackra ord. Tar bort vardagens koncentration. Någon som jag aldrig ens träffat. Lite nervöst. Snällasnällasnälla låt känslan finnas där när vi nu ses. Hoppfullt.