26, utvecklad och på väg

Då var man 26 då (i förrgår). Känns bra.
Jag tror bestämt jag har hittat min plats och vart jag är på väg. Vill bo i Göteborgstrakten, här trivs jag och har vänner, som tog några år att finna rätt och komma nära. Jag kan göra och plugga det jag vill här utan att behöva flytta, kan resa, skriva, lära mig om världen och människor. Planerna för de närmsta åren både känns bra och verkar vettiga. Trappa ut ur sjukskrivningen med lärdomar i bagaget och göra det jag känt och längtat efter. På kollektivfronten börjar saker hända. Snart har jag nog socialare boende och mer glädje i vardagen.

Jag gjorde chokladkaka med chilifudge som blev bränd, bortskuren och skrövlig (inte slät alltså). Och från marsipangräddtårtan vällde grädde ut underifrån och jordgubbarna ovanpå rann. Men jag brydde mig inte för jag visste att det var gott. Det kanske låter som småsaker men för mig är det stort. Förr hade jag skämts, då var perfektheten och självkraven stora. Nu kan jag känna vad som är viktigt. Och tårtorna blev väldigt uppskattade, både för smak och utseende!

Önskade mig kramar, snö och en bättre värld . Fick ingen snö tyvärr men lite kallare väder. Hade inte räknat med att få fysiska presenter. Fick finfina grejer: noblesse, mörk choklad, naturligt tvättmedel av nöt(!) från Indien, hemmagjort jättefint grönt pärlarmband; skivor: Lesbisk Lucia, Laleh, Marit Bergman, Maud Lindström; fototavla på F!:s pridetåg (som vi gick i) med 4 kändisar synliga (Unni, Mian, Gudrun, Tiina) - en gladbild! och "Just för att du finns har Röda korset fått en extra bidrag idag! Må många människor bli hjälpta tack vare dej!". Så fina presenter, vännerna vet vad jag tycker om.

“I say so long to self-pity, goodbye blues” Marit Bergman