Dolly and another countrygirl

I fredags åkte en nervös liten lantis till stora läskiga staden. Hon hade knappt sovit på hela natten pga all ångestnervositet. Nästan framme syntes regnvåt asfalt från tågfönstren, bådade illa men regnet höll sig borta. I det soliga vädret gick hon (såklart) vilse men sedan rätt ,fram och tillbaka bland dessa förvillande tunnelbaneuppgångar och gator. En välbehövlig vila på den sköna soffan följdes av restaurangbesök med för mycket pastasallad och mumsig vegancheesecake. Sedan dags att ta sig till stadion.

Där var fullt med folk i olika åldrar. Flaggorna vajade i vinden (ja det gjorde de faktiskt, en amerikansk och en svensk). Stadion såg så underbart medeltida ut att hon nästan väntade sig Ivanhoe komma galloperandes med lansen i högsta hugg. Där satt lantisflickan och lyssnade till en annan countrygirl ,singing songs about the "Tennessee mountain home" och andra härliga låtar som fick publiken i gungning och klappning. Svängiga bitar såsom den nya coola Backwoods Barbie, Here you come again, Two doors down, Joshua, Jolene, Little Sparrow (underbart vacker a capella), I will always love you, Coat of many colours (såklart), m.fl. kärleksfullt och stämningsfullt (trots kristenheten) avslutande med Hello God. Dolly var en hejare på att spela instrument, hon hann nog med minst åtta stycken, varav tre i samma låt, en del ovanliga instrument som man aldrig sett förut. Och vilken underbar sångröst hon har. Dolly är en glad och hjärtlig dam med ruter i minst sagt. Trots sina 62 år har hon mer energi än de flesta, sjunger, dansar, spelar och snackar om samma gamla grejer. Som Jolene som försökte sno hennes man för 40 år sedan och klassikern om hur tacksam hon är för att folk kommer och betalar "Cause it costs a lot of money to look this cheap".

Lantisflickan var nöjd och gick runt med sällskapet i staden, förbi töntarna på Stureplan och sedan "hem" till den snygga lägenheten med god mat och sällskap. Dagen efter var det till att shoppa vegomat, vara kulturell på kulturhuset och äta för mycket igen. Sedan gick hon till affären hon inte hittade förra gången i stan och hittade den. Kändes som en seger. Så då gjorde det inte lika mycket att hon lyckades ranta runt i väldiga omvägar för att hitta till T-centralen och komma med tåget hem.
Sedan var hon allt ganska stolt! Hade klarat sig i storstadsdjungeln utan att åka vilse på tunnelbanan en enda gång, att gå vilse bland betongen men hitta rätt några gånger, att t.o.m. ha riktigt kul och trevligt emellanåt. Ja se oss countrygirls tror folk inte alltid så mycket om. Men vi kan mer än somliga tror.