Om jag får ett barn

Om jag får ett barn. Så ska jag visa att jag älskar henne (eller honom). Jag ska visa att jag alltid finns där. Jag ska säga ”Jag älskar dig” varje dag, precis som jag gör med katterna femtioelva gånger om dagen. Och kalla henne tusen smeknamn som katterna, älskling, darling, gosis, skruttis, ängel, busis, älskade, vännen osv. Men inte bara söta saker, utan också beröm och peppning som ”vad bra du är” och ”jag tror på dig” och sånt. Och då menar jag beröm och inte en massa duktighetskrav om att si och så måste det vara och se ut och göras och bli. Näe, såna krav är skit, det får en bara att må dåligt. Yta är så oviktigt och blir bara till ett fängelse. Mitt barn ska växa upp till en fri och självständig människa med bra självkänsla. För jag ska visa att jag älskar även när hon misslyckas, när allt inte blir perfekt och när världen är uppochner. Mitt hjärta ska alltid finnas hos henne och det ska hon få veta. Jag ska inte vara överbeskyddande, utan låta henne våga, upptäcka och lära sig, så att hon en dag kan flyga på egna starka vingar till sina drömmar. Och blir det svårt så finns jag alltid där. Hennes drömmar ska vara hennes, jag ska aldrig pracka på henne mina, så som många gör. Den enda dröm jag har är att hon ska vara lycklig. Om hon vill bli president så ska hon bli det, vill hon jobba på fabriken hela livet så ska hon det, vill hon bli professor så ska hon det, vill hon gifta sig så ska hon det och vill hon inte så ska hon ge fan i det.

Vi ska prata om allt mellan himmel och jord, inget knussel och tigande. Jag ska inte vara dömande eller förlöjligande eller bli överdrivet orolig så att hon inte vågar säga något. Jag ska lyssna, försöka förstå, stötta om det behövs, dela med mig av mina erfarenheter och kunskaper och göra så gott jag kan. Vi ska prata om allt från sex, till bajs, till politik, religion, känslor, döden, livet, kärleken, senaste teveprogrammet, sprit & knark, etik & moral, frukostflingor, brunbjörnar, blåbär och filmfestivaler. Allt. Om hon blir mobbad eller antastad, kommer jag redan ha lärt henne att slå tillbaka både psykiskt och fysiskt. Och hjälper inte det ska jag riva upp hela skolan, kanske halva världen så att allting blir som det ska. Och jag ska göra mitt bästa för att inte tvinga in henne/honom i könsroller och andra begränsande normer. Hen ska få lära sig och förstå det som är viktigt här i världen: Kärlek, respekt, empati, vänskap, självkänsla och att vara sig själv.

Man ska inte bara säga att man älskar sitt barn. Man måste visa det också för att det ska betyda något , i handling. Ställa upp när det behövs, med vad som krävs. Och låta henne veta att man alltid alltid alltid finns där. Att hen alltid är älskad.