Sjukskriven och värdefull!

Jag är så arg! Nästan för arg för att skriva. Sjukskrivna anses inte värda ett ruttet lingon. Gång på gång får man det bevisat. Låga ersättningar sänks och sänks och dessutom kommer fler och fler tvång och krav som pressar och trycker ner. Vi måste ständigt oroa oss för pengar och vända på slantarna, förneka oss nöjen som skulle lätta upp tillvaron lite, längta efter hälsosam god och smakrik mat vi inte har råd med, fundera över om och hur man ska ha råd med försäkring, om man ska svälta sista veckorna i månaden. Om man har råd med internet (socialt livsnödvändigt för många isolerade sjukskrivna), telefon, mobil, råd att gå till vårdcentralen, köpa böcker och musik och annat att som lättar upp, åka och hälsa på kompisar och släktingar, mata katten (ens enda dagliga umgänge). Saker som är självklara för så många.

Förnedringskassan (jo de heter så för mig) krånglar nästan jämt, med pengar, med besvärliga ansökningar, snåriga komplicerade regler som sällan ens de själva har koll på, dessutom så omorganiserar de jämt och ständigt så det är rena kaoset där. De skapar oro och otrygghet. Så fort de skickar brev hugger det till i bröstet på mig av oro. Vet ingen som haft med dem att göra som inte haft problem med dem. Har tappat räkningen på alla gånger jag fått ångestattacker pga. dem. Och det förkortar knappast sjukskrivningen.

Folk kopplar ihop ens identitet med jobb. De frågar vad man jobbar och ibland pluggar med, som om alla gjorde det. Det tar emot att säga ”Jag är sjukskriven" för man kan få så konstiga jobbiga reaktioner. Dessutom säger det knappast något om vem man är. Jag frågar istället folk vad de pysslar med om dagarna och kanske vad de har för intressen, och svarar ofta med det på jobbfrågan. Allt går visst ut på att man ska jobba, det är det enda politikerna talar om, men de säger aldrig hur det ska gå till. Hur ska man kunna jobba när man knappt får hjälp att må bättre? Och när man ses som lat, oduglig, en börda (jobbiga människor som kostar pengar). Du är inte värd en skälig levnadsstandard, bara krav. Så länge ska du vara sjukskriven, du ska tvingas till det och det jobbet, du ska tvingas flytta ifrån dina vänner din familj och den lilla trygghet du har, vi vill inte ha dig, vi vill inte hjälpa dig, du ska bara jobba så är vi nöjda. Överallt talas sjukskrivna om som problem, inte som möjligheter. Fantastiska, fina, kloka, viktiga, värdefulla människor med lärorika erfarenheter som har så mycket att tillföra. Om vi bara får chansen. Den som inte jobbar anses inte värd ett skit. Jag kan tala om att jobba är väldigt lätt i jämförelse med att vara så sjuk att man kämpar för att överleva.

Varje dag är en kamp, mot sjukdomen och allt vad det innebär, mot isolering (inga arbets/studiekamrater), mot fördomar, ekonomiska bekymmer, myndigheter, sysslolöshet, ofrivillig apati, kränkningar, dålig självkänsla, osynliggörande, ensamhet, meningslöshet, hopplöshet. Samtidigt som man får ingen, lite eller dålig hjälp att komma ur sjukskrivningen. Detta gäller speciellt oss psykfall för vi anses ju minst värda av alla. Jag vägrar gå med på det! Jag vill härmed slå hål på myten att sjukskrivna skulle vara svaga. Tvärtom. Vi är starka som orkar med all skit. Strax innan 1: a Maj var jag också arg. Då fick jag en idé. Jag gjorde ett stort fint plakat där det stod ”Sjukskriven och värdefull!” Gick runt med det hela dagen. Någon tittade konstigt, några sade till mig att det var bra, någon gjorde tummen upp, någon filmade skylten. Men det bästa var när en sjukskriven person kom fram och sade att min skylt gjorde henne glad, eftersom vi sjukskrivna hackas på, ses som lata och ses ned på så mycket, att jag gjorde hennes dag! Jag har tänkt mycket på att detta måste spridas, synen på sjukskrivna måste förändras. Då skulle vi få den hjälp vi behöver och bli delaktiga i samhället oavsett hur mycket eller lite vi kan jobba. För vi är värdefulla! Jag är sjukskriven och värdefull!