Den sociala kampen

Jag är så modig. Gör en massa saker som är läskiga. Träffar folk, åker till olika ställen. Är nervös men utmanar mig. Klarar att göra det mer än tidigare. Fast det är ett himla kämpande, man blir trött och behöver komma ihåg vilan. Så det går lite i vågor med nervositet, utsatthet, deppighet. Ibland går det hyfsat och då känns det bra. Men det är sällan man hinner vila i det för humöret växlar och nya nervösgrejer dyker upp. Häromsenast var jag bjuden på en middag med folk jag inte känner, inte ens värdinnan. Automatisk tanke: ”Hon måste ha bjudit mig av misstag” –fast varför skulle hon göra det? Blev sugen men vågade inte. Sedan modig och skrev om min oro till henne. Fick peppande svar. Då blev jag mer pepp och gick dit. Det gick hyfsat bra, trevligt folk och god mat. Efter några timmar blev jag tung och seg i bollen, dålig koncentration, tyst. En ny lärdom kanske? : Jag orkar nog inte vara social för länge åt gången med folk jag inte känner så väl, det tar väl för mkt energi kan tänka. Börjar jag känna tröttheten så ska jag kanske åka hem tidigare nästa gång. Då kan man även slippa folk som kommenterar att man är tyst. Verkar alltid vara pratiga människor som gör det, tycker de borde veta hut! Åtminstone bland folk så alla tittar på en. Förr åkte jag hem och bröt ihop i ångest av sådant. Nu lyckades jag svara att jag är tyst ibland (skulle det vara nåt fel med det eller?) och kände mig tvungen att ursäkta det med att jag var trött. Det var iof sant så det behövde inte kännas som en dålig ursäkt att säga. Gjorde ändå framsteg som svarade och klarade kvällen med trevliga samtal och möten. Fan vad jag är bra! Hur många vågar möta sina rädslor titt som tätt liksom?
För mig har det nog blivit en överlevnadsgrej. Dö eller kämpa med livet. Det var nog aldrig ett val, det bara blev så. För jobbigt att vilja dö. Inte för att livet är så roligt men ändå. Det finns nog möjlighet att bli bättre, det var det omöjligt att finna hopp om förr.

Men vem vill hänga med mig på Pride? Och vem vill vakta katter? Hur länge ska man försöka och bli uppstressad innan man lägger ned det hela? När ska man tro att det är eller inte är meningen att man ska dit?