Ännu en knuten näve i fickan

Har läst om denna bok http://yelah.net/butiken/product=73 Ska absolut läsa den.
Så skönt när även andra sätter ord på detdär som man själv känt och haft så ont av men inte riktigt kunnat ventilera. Om hur jobbigt det kan vara att komma in bland medelklassmänniskor och deras värld. Där man inte riktigt förstår eller gillar reglerna och normerna, och aldrig känner sig passa in. Där folk kan rycka till och bli stela när man berättar att man haft depression och ångest. Där de inte vill prata om känsliga saker, känslor eller mående. Teorier går bra men sen blir det väl för känsligt. Där normen är att ha universitetsutbildningar, fina jobb eller att plugga något intressant. Sedan ska man skaffa kliniskt ren välstädad bostadsrätt med lagom tråkig medelklassinredning. Sedan är det väl dags för prydliga små barn också. Men kom igen!? Man hör ju knappt ett ljud om vare sig spyor, bajs eller sömnlöshet. Är medelklassbäbisar självrengörande robotar? Och är det jobbigt så stängs man ute för gud förbjude att man finge se den tydligen skamliga operfektheten, då är ens blotta närvaro bara tröttande trots att man kunde hjälpa till och lätta bördan.

Man får tydligen inte prata om hur svårt det är att plugga på universitet när man inte är uppväxt med det akademiska språket. För ingen svarar. De är bara intresserade av att prata om sina betungande universitetsjobb, för det äääääär ju sååååå jobbigt att rätta tentor. När en annan inte ens har möjlighet att skriva tentor. Hmpf!

Och nu kommer det vanliga dåliga samvetet man får när man klagar på hur jobbigt det är med folk som faktiskt är trevliga och några gillar man t.o.m. riktigt mycket. Det känns som om man inte riktigt får säga hur skitjobbigt det är när de är så perfekta och prydliga och, jaa . . . präktiga!!! För att det gör det så lätt att känna sig jättemisslyckad. Inte för att man vill vara perfekt men åtminstone ha saker som är svårare för en själv än för dem att uppnå. Jag menar de måste väl ha fel o problem någonstans? det har väl alla, eller? Kommer vi från olika planeter? Hur ska mannågonsin kunna känna sig hemma i ett pk-medelklassgäng där folk diggar skäggiga gubbars teorier men egentligen inte har en aning om verkligheten långt därunder. Jag är inte och kommer aldrig att bli som dem. Kommer alltid att vara den lilla fickan från landet hur länge hon än bott i storstan, pluggat på universitet och umgåtts med olika slags folk.

Det märks kanske tydligast av allt nu när jag träffat en person som nog är så arbetarklass man kan bli. Har ingen koll på mina politiska tankegångar, ord eller det jag kämpat med och läst på uni. Men utöver det är han så lätt att prata med. Det är som jag kan slappna av på ett helt annat sätt. För vi pratar som folk, eller vad man nu ska kalla det, inget uppsnofsat språk. Om allt! Inga förbjudna ämnen eller pinsamma tystnader, man behöver inte skämmas eller vara rädd för att säga fel saker. Jag förstår än mer det som jag knappt kunnat sätta ord på, detdär som känns jobbigt, varför jag inte passar in. Skillnaden mot det präktiga blir tydlig. Det är så skönt med lite skit under naglarna. Då kan man vara sig själv för en stund.