Det viktiga här i livet

Vet inte om det var för att jag precis såg "Masjävlar" eller om det hade kommit upp ändå. För sen blev jag bara liggandes. Allt detdär som gått och malt ett tag, som mer eller mindre varit medvetet. Tankar om att jag är så trött på all denna ytlighet. Alla dessa fasader som vi människor håller upp. När man träffar folk, vad pratar man egentligen om!? Inte vad som är viktigt iallafall. Vi borde prata om viktiga saker! Som livet och döden. Djupa saker. Känslor och kärlek. Längtar alltid efter sånadär stunder som efterpartystäming på fest och sociala grejer. Då när folk lugnat ner sig och man pratar om djupa saker, verkligen lär känna varann. Men det sker nästan aldrig. För folk åker hem eller fortsätter bära fasader.

Har mått så dåligt att jag äcklats åt alla dessa lyckade människor som har allt jag vill ha. Inte för att jag inte unnar dem det. Utan för att det visar så tydligt att jag inte har det, och påminner mig om hur lång och snårig vägen dit är. Fast jag vet att dom förmodligen inte är så lyckliga under ytan. För vem är det? Men vi pratar inte om det. Vi har alla våra sår. När man var liten och slog sig gick man o grät en skvätt. Sen fick man ett KalleAnkaplåster som gjorde något roligt av det. Var lite stolt nästan. Det trillade bort, läkte o försvann. Nu döljer vi våra sår. De gör ont på ett annat sätt. Nu lär vi inte av varandras erfarenheter för vi har ju fasaden. Vi gråter i smyg. Och vi som prövat att gråta offentligt vet att många vet inte hur de ska bete sig när någon gör det. För de har så fullt upp med sin egen nervositet. Vi är bra sorgliga vi människor. Hur blev det så?

Vissa tider kommer saker upp. Som knoppar ur marken varje år. Utan att man ens tänker på att man tänker så mycket på det. Tills en dag, "Ja just det ja, nu är det den tiden igen, har jag fortfarande inte kommit över det?". Men nu vet jag. Man kommer aldrig över de man älskar (inte ”älskat” för de finns kvar på något vis). De blir en del av livet, efter den värld som gick under. För kärleken finns alltid kvar. Och oron för de som är här. De som betyder något.

Ibland är det som att man får överdoser av tankar, som att man ser det lite klarare, nästan utifrån. Nog har jag lärt mer nu, som inte går in i det så. Det är ju faktiskt otroligt att jag står upp, efter allt som hänt. Och jag borde påminna mig oftare om det. Det skulle väl minska bitterheten över det man inte har. Det som man inte haft tid att skaffa för man har haft fullt upp med att dö, överleva och lära sig leva. Försöka tänka att man lärt sig viktiga saker som man ska ha nytta av på något vis, kanske stötta andra. Det är lite som shamaner som blev allvarligt sjuka/skadade och mer eller mindre dog, åkte iväg till andra världar och lärde sig saker. Kom tillbaka med en enorm kunskap, ett tungt ansvar att bära. Ofta ofrivilligt. Hur ska jag lyckas få ur mig denna kunskap så att den blir till glädje för andra, så att det kommer något bra ur allt?

Om folk bara visste mer om livet, om sig själva och varann. Vågade lära sig, lyssna och prata. Så skulle de nog inte se ner på andra så lätt. Med mer förståelse, mer empati, så skulle världen bli så mycket bättre. Om vi verkligen tog vara på det som är viktigt.