De hotfulla kvinnobrösten?!

Janet Jackson pratade om ”what happened at superbowl” för första och sista gången på Oprah Winfrey show idag. Vad som hände var att hon och Justin Timberlake hade en show där de övat in att han skulle dra av henne topen, då hon hade en annan top under. Han råkade dra av den under också och hennes ena bröst syntes för en sekund, hon skylde sig genast. Ändå blev det ett sådant otroligt rabalder och upprördhet. Det var med på nyheter över hela världen. Som hon själv sa så kunde hon inte förstå varför det blev sån uppståndelse. Det fanns ju så mycket viktigare saker som hände – som att de var i krig t.ex. Det var ju ett misstag. T.o.m. USA: s first lady uttalade sig ”sånt ska inte barn behöva se”. Vad är det barn inte ska behöva se? Vad är det som är så hemskt med ett kvinnobröst? Det är väl snarare betydelsen som vuxna lägger in i dem. Barn har inga konstiga förhållanden till bröst förrän vuxna lär dem att de ska ha det. Det var ju nyss deras matkälla för sjutton!
Justin Timberlake har senare uttalat sig. Sade att båda var med på arrangemanget, men han fick bara 10 % av skulden. Han sade även att kvinnor och etniska personer döms hårdare (är inte alla etniska?). Det för mig mest skrämmande är denna händelses uppförstoring. Ett helt naturligt vanligt kvinnobröst visas, av misstag dessutom, och det skulle vara skandal och en stor världsnyhet!? När män går runt med sina bröst hursomhelst utan reaktion. Jag har bara ett ord för det, DUBBELMORAL! Och som vanligt förväntas kvinnor ta ansvar för sexualiteten, 90 % skulle vara hennes fel! Och hur tunn är inte gränsen egentligen? Urringningar går bra, krävs mer eller mindre, men när en bröstvårta syns då är det skandal!? Om den sitter på en kvinna alltså. You´re damned if you do, you´re damned if you don´t.
Både i Göteborg och i Stockholm har fetishklubbar tvingats stänga eller byta regler. En orsak var att man sett nakna kvinnobröst (oh nej vad hemskt!). I sin motivering skrev en inspektör att ”kvinnans bröst är en del av hennes könsorgan”. Eh, va!?!
Här i Göteborg gick några kvinnor och badade på badhus, utan bikinitop. Det blev ett jädrans rabalder. Folk blev arga och jagade dem. De blev utkastade men fick pengarna tillbaka. Med vilken motivering?
Behöver jag säga att jag är så förbannat trött på att bli sexualiserad jämt? Hur många varma sommardagar har jag inte önskat att kunna slänga av mig både linne och bh för att få lite svalka (det kan bli jävligt svettigt mellan bröst). Och hur otroligt många gånger har jag inte velat gå på stan, gå ut o dansa, gå utanför dörren med nåt urringat på mig – bara för att det är skönt, svalt, snyggt, eller bekvämt? Och hur många gånger har jag låtit bli? för att inte bli utsatt för alla dessa blickar, ord, tafsningar och beteenden. Mina bröst hänger alltid där, det betyder knappast att jag är på sexhumör så fort de syns mer eller mindre.
Alla har bröst. Alla kvinnor har kvinnobröst. En del män har t.o.m. större bröst än kvinnor. Alla ser olika ut. De har varierande funktioner och de finns alltid där. Så låt dem vara. Nästa gång någon råkar visa patten, säg då ojsanhoppsan, eller säg inget alls – för vad är det att bry sig om?

Om jag får ett barn

Om jag får ett barn. Så ska jag visa att jag älskar henne (eller honom). Jag ska visa att jag alltid finns där. Jag ska säga ”Jag älskar dig” varje dag, precis som jag gör med katterna femtioelva gånger om dagen. Och kalla henne tusen smeknamn som katterna, älskling, darling, gosis, skruttis, ängel, busis, älskade, vännen osv. Men inte bara söta saker, utan också beröm och peppning som ”vad bra du är” och ”jag tror på dig” och sånt. Och då menar jag beröm och inte en massa duktighetskrav om att si och så måste det vara och se ut och göras och bli. Näe, såna krav är skit, det får en bara att må dåligt. Yta är så oviktigt och blir bara till ett fängelse. Mitt barn ska växa upp till en fri och självständig människa med bra självkänsla. För jag ska visa att jag älskar även när hon misslyckas, när allt inte blir perfekt och när världen är uppochner. Mitt hjärta ska alltid finnas hos henne och det ska hon få veta. Jag ska inte vara överbeskyddande, utan låta henne våga, upptäcka och lära sig, så att hon en dag kan flyga på egna starka vingar till sina drömmar. Och blir det svårt så finns jag alltid där. Hennes drömmar ska vara hennes, jag ska aldrig pracka på henne mina, så som många gör. Den enda dröm jag har är att hon ska vara lycklig. Om hon vill bli president så ska hon bli det, vill hon jobba på fabriken hela livet så ska hon det, vill hon bli professor så ska hon det, vill hon gifta sig så ska hon det och vill hon inte så ska hon ge fan i det.

Vi ska prata om allt mellan himmel och jord, inget knussel och tigande. Jag ska inte vara dömande eller förlöjligande eller bli överdrivet orolig så att hon inte vågar säga något. Jag ska lyssna, försöka förstå, stötta om det behövs, dela med mig av mina erfarenheter och kunskaper och göra så gott jag kan. Vi ska prata om allt från sex, till bajs, till politik, religion, känslor, döden, livet, kärleken, senaste teveprogrammet, sprit & knark, etik & moral, frukostflingor, brunbjörnar, blåbär och filmfestivaler. Allt. Om hon blir mobbad eller antastad, kommer jag redan ha lärt henne att slå tillbaka både psykiskt och fysiskt. Och hjälper inte det ska jag riva upp hela skolan, kanske halva världen så att allting blir som det ska. Och jag ska göra mitt bästa för att inte tvinga in henne/honom i könsroller och andra begränsande normer. Hen ska få lära sig och förstå det som är viktigt här i världen: Kärlek, respekt, empati, vänskap, självkänsla och att vara sig själv.

Man ska inte bara säga att man älskar sitt barn. Man måste visa det också för att det ska betyda något , i handling. Ställa upp när det behövs, med vad som krävs. Och låta henne veta att man alltid alltid alltid finns där. Att hen alltid är älskad.

adjö 2006, hello 2007

Vi poängsatte vårat 2006 häromdagen på en skala mellan 1 och 10. Jag satte tre. Mycket med tanke på att det var bättre än åren innan. Hela året har varit fullt av att bearbeta saker som hänt de åren. Som 2005 (1p) – året då männen förstörde mitt liv, och 2004 (0p, eller får man sätta minuspoäng?) – det värsta någonsin då jag blev sjuk och var mer död än levande. Så det går framåt och det får man ju faktiskt se som positivt.

Året började dåligt med fortsättning av skit från året innan. Och fortsatte hela året med besvikelser, starka jobbiga känslor, hinder, och ledsamhet över att många inte förstod eller ens verkade bryr sig. Vänner försvann eller vandrade bortåt, medans andra kom närmre. Började under våren på massa kurser och föreningar för att skaffa mer kunskaper och vänner, det gick både bra och dåligt. Gick på healing under hela året och jobbade jättemycket med mig själv och kom framåt.

Vi berättade också om de händelser som varit bäst under året. För mig var det Prideveckan och F!-valkampanjen. Pride för att det var en härlig, intressant, färgglad festival och superdunderparad i solsken med massa coola feminister och kändisar i fi-delen; skönt att komma bort från vardagen och härligt att vara med massa goa vänner. Fi-kampanjen var otroligt utvecklande. Från att någon gång i April gå på skakiga ben till ett möte, i maj gå till infobord och vända om pga. nervositeten men gå tillbaka och genomföra det, till att vara med och skriva gbgs kommunmanifest, sedan göra valkampanj och t.o.m. stå i valbaren och coolt prata med väljare (något som varken jag eller andra trodde om mig). Någon sade att det lyser om mig när jag pratarom fi. Och jo jag var helt hög på valkampanj! Kunde varken tänka, prata eller drömma om något annat. Det kändes så viktigt och bra och var nog första gången jag känt mig meningsfull sen sjukskrivningen.

Såklart gjorde jag väl för mycket och körde slut på mig. Det i kombination med valnederlaget och att t.o.m. rasistpartier kom in och empatilösa alliansen blev regering gjorde att jag föll snabbt ner i hopplöshet, besvikenhet och utmattning, och orkade mindre än innan. Resten av året försökte jag väl repa mig från det. Men skapade stressande rutiner och måsten tills jag fick lite kris, insåg saker om mitt stressbeteende och därmed ändrade inställning och tog bort krav på mig själv. Blev också bortstött av en väldigt nära vän sedan flera år, som bestämde sig för att låta sin flickvän kontrollera sitt liv. Sorgligt. Blev på slutet bättre på att säga ifrån på skarpen/skälla ut folk och därmed inte ta ut all ilska på mig själv. Det som lyste upp höstmörkret var häng med vänner, bl.a. pizzakvällarna på Kellys som alltför ofta kändes som att de fick mig att orka. Det har gjort mig gott att komma närmre såna fina vänner som både ställer upp och går att ha skoj med.

2006 års nyårslöften: *Att få igång hjärnan. *Försöka motionera. Båda lyckades hyfsat. Jag har läst en del särskilt på slutet; satt mig mer in i politik, diskuterat, informerat och övertalat; och lärt mig lite om hjärnan och utbrändhet. Har tagit promenader nästan varje dag under hösten, dock ej på slutet eftersom det blev till ett stressande måste men fortsatte då och då av lust och bara farten. De processerna fortsätter för i år kommer jag läsa ännu mer och börja motionera i någon förening.
2007 års nyårslöften: *Läsa mycket mer (prioritera det framför saker som t.ex. hushållssysslor annars blir det inte av) *Kolla mer på musikaler och teater * Se mer filmer. Detta blir alltså ett kulturår :-)
Sedan skulle jag ju gärna komma igång med stickandet som inte lyckades i höstas, syendet som väntat länge, örtkunskaperna som skjutits upp, fotona som behöver sättas i album, och skrivandet som är delvis påbörjat. Vi får se, kan inte göra allt på en gång. Men jag ska fan lyckas bättre med trädgårdsodlingen i år, det kan ju faktiskt vara bra att rensa landet lite oftare…
En del drömmar har jag kämpat för, varav några kanske slår in under året.

2007 here I come!