Svartsjukehelvete

Du är inte min vän längre. En vän är någon som bryr sig och agerar därefter. Inte någon som förbjuder en att ringa, till och med när man har jätteångest. Som förskjuter sin bästa vän pga en svartsjuk flickvän. Som tror att man fortfarande är vänner - när det passar sig. Som kommer med patetiska jävla ursäkter för att inte inse att han beter sig som en riktig skit. En svikare.

Ni har ingen jävla rätt att låta mig sota för hennes svartsjuka och din feghet. Jag har försökt och gett henne chanser, men när hon fortsätter kontrollera dig och stöta bort mig så kan jag inte tycka om henne. Och inte dig heller när du beter dig som du gör. Förvänta dig inte att jag ska vänta mer, jag har väntat i månader. Och att jag har andra vänner nu gör det inte mer rätt att du skiter i mig. Säg förihelvete inte ett enda bortförklarande ord till om kulturkrock! Det är illaluktande sörjig jävla svartsjuka, oavsett kultur!

Jag har ju sagt att jag mår dåligt av att du ringer. Att du inte ska ringa mer innan du förstår. Ändå ringer du. Vill inte höra en enda jävla dålig ursäkt mer! Ge fan i att ringa å förstöra mitt mående! Tänker fan inte fira att någon tar min vän och du är så feg och taskig att du låter henne göra det. Har du inte läst bröderna Lejonhjärta? "Ibland måste man göra sådant man inte vågar annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Du är en riktig jävla praktlort!

26, utvecklad och på väg

Då var man 26 då (i förrgår). Känns bra.
Jag tror bestämt jag har hittat min plats och vart jag är på väg. Vill bo i Göteborgstrakten, här trivs jag och har vänner, som tog några år att finna rätt och komma nära. Jag kan göra och plugga det jag vill här utan att behöva flytta, kan resa, skriva, lära mig om världen och människor. Planerna för de närmsta åren både känns bra och verkar vettiga. Trappa ut ur sjukskrivningen med lärdomar i bagaget och göra det jag känt och längtat efter. På kollektivfronten börjar saker hända. Snart har jag nog socialare boende och mer glädje i vardagen.

Jag gjorde chokladkaka med chilifudge som blev bränd, bortskuren och skrövlig (inte slät alltså). Och från marsipangräddtårtan vällde grädde ut underifrån och jordgubbarna ovanpå rann. Men jag brydde mig inte för jag visste att det var gott. Det kanske låter som småsaker men för mig är det stort. Förr hade jag skämts, då var perfektheten och självkraven stora. Nu kan jag känna vad som är viktigt. Och tårtorna blev väldigt uppskattade, både för smak och utseende!

Önskade mig kramar, snö och en bättre värld . Fick ingen snö tyvärr men lite kallare väder. Hade inte räknat med att få fysiska presenter. Fick finfina grejer: noblesse, mörk choklad, naturligt tvättmedel av nöt(!) från Indien, hemmagjort jättefint grönt pärlarmband; skivor: Lesbisk Lucia, Laleh, Marit Bergman, Maud Lindström; fototavla på F!:s pridetåg (som vi gick i) med 4 kändisar synliga (Unni, Mian, Gudrun, Tiina) - en gladbild! och "Just för att du finns har Röda korset fått en extra bidrag idag! Må många människor bli hjälpta tack vare dej!". Så fina presenter, vännerna vet vad jag tycker om.

“I say so long to self-pity, goodbye blues” Marit Bergman

In med mera galenskap

Blev så trött på mitt tråkiga inrutade liv, hatar det.
Jag vill flytta in i ett halvgalet härligt kollektiv. Färga håret lysande rött eller grönt. Slå ned folk. Spränga nåt. Mörda våldtäktsmän. Något.

Rutiner och förutsägbarhet är fan det sista jag ska ha. Det har jag fått för mycket av. Jag ska söka kollektiv intensivare, sluta vela. Har ju prövat att bo själv och det är för ensamt. Behöver folk och lite galenhet omkring mig, för att inte bli koko och osocial. Ska färga håret lysande rött (grönt ser jag nog för jävlig ut i). Ska förstärka och galna till min klädstil, ungefär så som jag höll på i gymnasiet. Har tråkat till mig på senare år. Ska lägga ned alla jömla rutiner. Göra det jag känner för.
So what om jag inte läser tidningen? So what om det inte är städat? So what om jag är uppe hela natten?
Jag behöver inte skapa mitt eget fängelse. Då blir man knäpp. Jag ska vara härligt galen.