Älskade barn

HAN FATTAS MIG!

Jag vill skrika ut min sorg över nejderna

Vråla ut den avgrundsdjupa smärtan

Men det är bara meningslöst

För ingenting kan ta dig tillbaka

Du har redan ryckts ifrån mig

Så osant, orättvist, overkligt, outhärdligt

Menlösa tårar bara rinner

De kan inte ändra någonting

Jag vill ha min Theo!

Jag vill ha en egen måne, som jag kan åka till,
där jag kan glömma att du lämnat mig
men det kommer aldrig att ordna sig
för du kommer inte tillbaka

Mitt älskade barn

Sorg

Vill bara sova för det gör så ont att vakna och inse att du är borta.

Ibland gör det så ont så jag står inte ut.

Så mycket tankar. Vad orsakade det? Kommer vi nog aldrig att få veta. Jag hoppas att du inte hade ont mer än när hon tryckte på din mage, att du inte mådde alltför illa, att du kanske bara vara trött, att du inte var för rädd på sjukhuset, inte trodde jag lämnat dig, att det inte var för tungt med andningen innan du fick vila till sist. Men det kan jag ju inte veta eller göra något åt.

Man ska ju tänka på vilket härligt kattliv du faktiskt hade. Vilken tur vi hade att du hamnade just här så att vi fick dela livet tillsammans. Men jag kan bara tänka att du kunde fortfarande haft det lyckliga kattlivet här.

Jag aktar mig för din plats i soffan men ingen kommer och lägger sig där.
Kikar in i lillarummet men ingen har krupit under lakanet.
Känner med handen i sängen men du är inte där
Kikar ut i trädgården men ser ingen fluffboll skutta omkring
Ingen lillskrutt sitter på staketet och spanar
Jag tittar ner mot backen men inget lekfullt ansikte kikar upp ur buskarna
Ingen kliver runt i mina krukväxter, eller nafsar blad från palmen
ingen kommer att lägga sig i kassen med ren tvätt
ingen kryper in under mattorna och sover där
Känner ingen kurrande stryka sig mot mina ben när maten är på väg
Kan inte se dig blinka charmigt mot mina ögon
Jag kommer inte hitta fler svarta små tussar här och var
Kommer aldrig mer se dig och storebror ligga som ett hjärta och slicka på varann
aldrig mer se dig kika fram ur kattmöbelkojan, katthuset eller buren
aldrig mer se dig gå vilse i påslakanet
aldrig mer se dig ligga och sova på farmors filt
aldrig mer klia dig under hakan så att du sträcker på halsen och njuter
får inte se dina pliriga lekfulla ögon blicka mot världen
ingen kommer lämna spår i snön
får aldrig mer lägga huvudet mot dig och höra ditt kurrande i mitt öra
aldrig mer köra ner näsan i din päls
aldrig mer pussa dig på pannan
aldrig mer ha dig här hos mig

Jag vill ingenting, vill bara ha min Theo, mitt älskade barn.

Kärlek gör ont.

Vem ska nu krafsa sönder mina toarullar?

Theo, älskade

Mammas lilla fluffboll har lämnat denna värld

Du gjorde tillvaron ljus och lekfull

Älskar dig för evigt

Vila i frid busängel

Theo är sjuk

Min lilla fluffboll är jättesjuk. Äter inte och jätteslö. Levern är jättedålig och håller på att falla sönder, de vet inte varför ännu. Var och lämnade honom på Blå stjärnan nyss. Han ligger på intensiven och det är väldigt allvarligt. Han är bara 3½ år och vanligtvis en glad, busig, gosig, underbar liten älskling. Snällasnällasnällasnälla låt honom bli det igen! Jag gör vadsomhelst!
Är så orolig så jag bara gråter och inte vet vad jag ska ta mig till. Jag skiter i min karriär och annat krångel bara mina älskade barn lever och mår bra. Min lilla kattfamilj vi hör ihop.

Älskade underbara lilla Theo, Krya på dig!

Äckelkräk

Var i trädgårdsaffär, två män gick bakom mig. Var i mina egna tankar när jag hör bakifrån "Vill tjejen ha en korv med bröd?". Blev osäker på om det var mig eller nån annan de talade om och det hela kändes väldigt obehagligt. Vek av på gången åt sidan och efter några meter vred jag på huvudet och kollade. Då går där en 50-60-årig gubbe och höjer ögonbrynen mot mig. Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
ÄCKEL ÄCKEL ÄCKEL!
Fy Fan vad karlar är äckliga och samhället är vidrigt! Ska man inte ens få gå utanför dörren utan att bli kränkt och få pervon efter sig!

Vad fan kan man göra liksom? En sådanhär situation övade vi aldrig på i självförsvarskursen. Kan man göra annat än gå därifrån? det känns ju inget vidare. Men de skulle väl bara gilla att man blir arg? Varför gör folk såhär? av samma anledning som en del mobbar? Makt. De ger sig på andra för att känna makt och slippa känna hur patetiska och menlösa de egentligen är.

Fan!

Jag är en människa och förtjänar därför respekt! Fanimej!

Varför får inte min sexualitet vara min?

De "stora" frågorna: Livet, universum och allting

*Hitta livspartner, skaffa barn (och inte bli svensson)
*Vad plugga och göra karriär som? Hur vet man vad man är bra på, trivs med och passar till? Vad finns det för möjligheter? Vad gör man egentligen på olika jobb?
*Hitta vad det nu är som saknas för att må bra och få till detdär trygga härliga livet man kämpar så för och längtar efter.

De tre sakerna har olika personer gett mig samma råd om. Att inte försöka och att sluta kämpa så mycket, bara vara, så kommer det.
Följdfrågor: Hur slutar man? Kommer det verkligen? jag har ju väntat hela livet. Ska man verkligen "ligga på soffan"? Det är väl som T sade, att det rådet ges för att man ska slappna av. Men hur gör man det när det när man gång på gång blir påmind om hur bra andra har det (som inte alls behövt kämpa lika mycket). Ska man sluta drömma när drömmarna aldrig slår in för att de blir så overkligt ouppnåeliga annars? Men när hoppet överger en så dör man ju.

HUR?